Hjärnan som krävande projektledare
- Mindme Studios
- 10 nov.
- 4 min läsning
De kallar mig "kompetent". Jag klarar mig. Jag går till daglig verksamhet, har eget stödboende och jag kan föra ett samtal utan större problem, i alla fall till ytan. Men insidan är en ständig, febril aktivitet, en motor som alltid går på rött. Det är kampen mellan min autistiska hjärnas krav på perfekt, ordnad kontroll och min ADD-hjärnas totala oförmåga att leverera denna kontroll.
Ta del av min personlig beskrivning att leva med autism nivå 1 och ADD.
Startspärren, att försöka översätta tanke till handling
Mitt största problem är inte att jag inte vet vad som ska göras, utan att jag inte kan börja. Jag har en perfekt plan, en bra bild av den ideala rutinen, men mellan min tanke och min kropps förmåga att utföra handlingen finns en osynlig, oöverstiglig mur. Jag kallar det Startspärren.
Låt mig försöka beskriva. Morgonrutinen, klockan ringer. Jag vet exakt: stiga upp, duscha (helst exakt temperatur och vet vilken ordning), klä mig i de (helst) förberedda kläderna, äta frukost i det tysta hörnet. Men istället ligger jag kvar. Min ADD-hjärna registrerar en miljon distraktioner (ljud utanför, en fläck på taket, en idé jag måste googla just nu), och min energi för att bryta trögheten i sängen är noll. Det slutar med att daglig verksamhet ringer och påminner om tiden. Känner stress, nu blev det fel. Igen. Personalen på daglig verksamhet ringer igen efter 20 min och stannar kvar i telefonen för att guida mig genom morgonrutinen så att jag ska komma iväg. Slutar med att jag känner det som att jag stressar ut, vilket förstör min välbehövliga, exakta tidsplan (autism).
Ett annat exempel är att betala räkningar. Jag vet att oordning är farligt. Att glömma en räkning är inte bra. Det vet jag. Men den exekutiva funktionen (ADD) vägrar samarbeta. Att ta fram datorn, logga in, hitta siffrorna och trycka på "betala" känns som att bestiga ett berg. Jag skjuter upp det och lever med den molande ångesten att jag snart kommer ha förstört min ekonomi på grund av en stunds glömska. Tänker att det är väldigt bra att jag har stöd hemma som inte bara påminner utan faktiskt är med mig när jag ska betala räkningarna. Inte för att jag inte vet hur man gör, utan för att det helt enkelt inte blir av annars.
All sociala möten är som att läsa manus
När jag är tillsammans med andra människor är det som att min hjärna har kopplat in ett sekundärt, enormt krävande program: simulera normalitet. Jag kan föra ett samtal, men det är inte naturligt. Det är ett detaljerat analysarbete.
Min hjärna analyserar alla signaler. Jag läser varje mikromin. Är de uttråkade? Är tonfallet sarkastiskt? Är något en uppmaning till mig att göra någonting eller inte? Jag jämför hela tiden informationen mot en inre katalog av sociala regler.
Sen kommer ADD-sabotaget. Under tiden jag försöker analysera signalerna, tappar jag bort det personen faktiskt sade för tre sekunder sedan. Jag missar den centrala poängen. Min hjärna hoppar till ett hyperfokus på en irrelevant detalj någon nämnde, och jag svarar med en udda, sidospårande kommentar.
En timmes social samvaro kostar mig en hel dags energi. Jag vet att jag måste umgås för att bibehålla relationer, men priset är alltid total mental tömning. Min autism kräver sedan återhämtning, ensamhet och tystnad för att återställa systemet. En obligatorisk paus.
Tycker själv att jag är mellan geni och katastrof
På daglig verksamhet kan jag vara briljant. Om uppgiften ligger inom mitt specialintresse kan jag hyperfokusera i timmar. Jag ser mönster och detaljer som ingen annan ser (autism). Men, då ska uppgiften vara just mitt specialintresse och det är inte mycket som faller under det. Finns inte många arbeten som handlar om fantasy och digital konst.
Men om jag ska utgöra en syssla på min daglig verksamhet, vilket jag väldigt gärna gör då jag tycker om att bidra och känna att jag göra nytta, handlar allt om processen.
Strukturen är viktig. Jag måste ha en specifik plats, tyst och lugn miljö. Oväntade ljud eller rörelser i min närhet dränker min förmåga att koncentrera mig. Jag glömmer bort tider som inte är synliga i exakt rätt format. Jag tappar bort anteckningar jag just skrev. Jag missar deadline för att jag inte kunde starta uppgiften i tid (ADD), och när jag väl startade, fastnade jag i ett ändlöst repeterande detaljarbete (autism). Fick i uppgift att göra en digital inbjudan till vår påsklunch. En uppgift jag verkligen uppskattar och tycker är kul. Fastnade i detaljer, gjorde om och gjorde om. Blev till slut klar och var nöjd. Men då var det i slutet av maj så inbjudan får användas nästa år. Under hela tiden hade jag en tydlig plan, skriftlig med tider bredvid mig som personalen tagit fram tillsammans med mig. Jag fick löpande muntliga påminnelser och vägledning att komma vidare. Men det gick inte att hålla deadline. Känner en enorm stress av att inte får göra klart till ett resultat jag är nöjd med samtidigt som jag känner lika stor stress att inte bli klar i tid. En ständig konflikt för mig.
Den tysta kollapsen, autistisk utmattning
Jag får sällan en synlig meltdown. Istället drabbas jag mer av en autistisk utmattning – en tyst, djup kollaps. Ibland säger jag depression, ibland bara att jag är enormt trött. Jag har då maskerat, kämpat, planerat och tvingat mig själv i veckor eller månader. Ofta utifrån andras förväntningar eller att de tror att jag klarar saker jag inte kan, men även utifrån saker som jag själv ibland vill klara men inte riktigt förmår. Som att gå den där onlinekursen i digital animering. Det var ju deadlines även där.
Utmattningen är en signal från min djupt ansträngda hjärna: Jag behöver stöd. Jag behöver en extern struktur – en påminnare, en checklista, någon som kan hjälpa mig med startspärren och organisera min ADD-kaos. Jag behöver någon som hjälper mig med min rutin, men som också har strategier och vägleder mig när jag oundvikligen glömmer den.
Jag är inte oförmögen. Jag är bara kroniskt överansträngd av den ständiga, osynliga krigsföringen mellan min djupt ordningssamma autistiska natur och min kaotiska ADD-hjärna. Om jag kommer till daglig verksamhet i ett par lite smutsiga mysbyxor, jag som vanligtvis klär mig i chinos och gärna skjorta, är det helt enklet för mycket. Är då väldigt tacksam att kunna möta någon som frågor hur jag mår och och hjälper mig hålla fast i de strukturer som jag vet fungerar och som bidrar till att jag känner mig lugn och trygg.